Nu vill jag tala om mat

Mat och matvanor är något jag är väldigt intresserad av. Jag skulle kunna utbilda mig till näringsterapeut men min lathet står ivägen. Ända sedan jag kan minnas har jag varit intresserad av näringslära och istället för räkna kalorier googlar jag mat och vad för nyttiga näringsämnen de innehåller. Att en paprika innehåller mer c-vitamin än citrusfrukter är något jag tycker är intressant. Myten att mjölk är så hälsosamt för det innehåller kalcium är något jag länge försökt förklarat för folk när de undrar varför jag aldrig dricker mjölk. Det finns kalcium i alla gröna grönsaker, fisk och en massa frukter. Mina föräldrar har aldrig köpt hem mjölk och aldrig har jag haft kalcium brist.

Jag har prövat en massa olika dieter. Nu snackar vi alltså livsstils dieter, inte bantingsdieter för sånt är inte bra för någon, tror jag. Jag var vegetarian i ett år i gymnasiet men ärligt talat så trivdes jag inte alls. Jag köpte vegetariska kokböcker och lagade en massa goda rätter men ändå saknade jag köttet. Jag har har också testat på en hel månad som vegan, det kändes ännu jobbigare. Moralen var på topp men min kropp suktade efter kött, hur äckligt det än låter. Jag har varit glutenfri, laktosfri, mjölkfri och socker fri i många perioder.

Jag tror starkt på att vi alla är olika och en viss diet som lämpar sig för någon passar inte en annan. Vissa är råveganer och vissa äter kött, inte för att de är okunniga* utan för att vissa verkligen behöver det. Jag har nu kommit fram till att jag behöver kött. Jag tror att man inte skall tvinga sig till en diet, om kroppen ändå skriker efter något. Jag har skippat mjölet, mjölkprodukter och äter väldigt lite socker och det är verkligen en investering för min kropp, jag saknar det inte alls. Min hy mår bra och likaså min mage.

Det där med att min kropp behöver kött låter kanske underligt men jag känner ett sug till det alltid ibland. Sådär som vatten när man är törstig. Nu låter jag som en vampyr men jag ville ständigt ha tartar biffar som 5 åring, det säger något om mitt köttsug. Jag försökte studera mig fram till vad det kan bero på och jag hittade en bok som handlar om att äta enligt sin blodgrupp. Det är den bästa boken jag läst på länge för den har gett mig så otroligt många aha upplevelser, hjälp och förklaringar.

Jag tillhör blodgruppen O, då båda mina föräldrar gör det. O-gruppen är den äldsta blodgruppen och för länge sedan när denna blodgrupp utvecklades var "människorna" jägare, de levde nästan enbart på kött. Alltså nu snackar vi om way back. Grottor och nakna håriga kroppar. Inte att undra på att jag aldrig riktigt kunnat släppa köttet. Min kropp är gjord för att äta det. Enligt vetenskapliga forskningar. Min matsmältning tål rött kött mer än många andra.

Fast min blodgrupp tål kött mer än de andra blodgrupperna så tycker jag inte någon skall storkonsumera kött, inte i dagens läge. Om man väljer att äta kött tycker jag det skall vara ekologiskt eller jagat. Jag förstår att det är dyrt men att sätta 10€ på en ekologisk biff i veckan tycker jag inte är så farligt. Det är vad man prioriterar. Jag skulle aldrig någonsin köpa höna, inte ens ekologisk, utländskt kött, gris, eller odlad fisk. Jag äter lamm, ren, älg, fisk, och ekologiskt nötkött.

Jag vill ännu ta upp det där med appelsinen, O-gruppen är väldigt känslig mot citrusfrukter, förutom citron. Inte att undra på att jag omedvetet äter paprika istället för appelsin. Min kropp är smart, utan att jag vet om det.

Jag äter enligt stenåldersdieten, alltså LCHF utan mjölkprodukter. Ångade och råa grönsaker, sallader, quinoa, frukter och kött (med måtta som sagt). Inget socker, inget mjöl och absolut inga mjölkprodukter. Enligt stenåldersdieten får man inte äta ris och potatis men det äter jag om någon bjuder på det och på sommaren skall jag äta nypotatis!

Här är ännu en länk till en svenskspråkig kortversion av boken. Är du råvegan? Då kanske du tillhör blodgruppen A, de mår bra av att äta enbart vegetariskt. B-gruppen kan äta meijeriprodukter, men helt ärligt tror jag inte det är så bra för nån. Isynnerhet inte Valios produkter som över pastöriserar mjölken så proteinet blir ännu svårare nedbrytbart av människorkroppen. Getmjölk rekomenderar jag istället.

I listan står det att jag inte borde äta avokado och kokosnötter. Det är det enda jag är skeptisk mot för jag älskar båda två men resten av listan stämmer verkligen bra in på mig.

Om någon äter kött eller om någon är vegan, döm inte, alla är olika och behöver olika dieter. Man skall lyssna på sin kropp! Det är mitt tips gällande matvanor och dieter.

*Tyvärr finns det folk som tror att kött är det enda man kan äta och destu billigare det är destu bättre. Det gynnar inte denna planet.

Ugglan
Publicerad 07.05.2014 kl. 10:00

Vad feminism är för mig och hur jag upplever den

När jag var liten var jag ommringad av pojkar, förutom på dagiset. Jag har vuxit upp med två bröder och jag har fem pojkkusiner. Redan som liten blev jag lärd att flickan är det svagare könet. Jag fick vara med överallt, i brottningslekar, vattenkrig, simlekar, fotbollsmatcher och playstation spel. Men problemet var att jag inte tyckte om att brottas mot större och starkare, jag vågade inte simma alltför långt ut på havet, jag HATADE att spela fotboll och isynnerhet på playstation. Vattenkrig däremot tyckte jag om! (Hur roligt är inte det? Nuförtiden tycker jag man kan kalla det vattenlek för krig är fel ord för barn och vuxenlekar.)

Jag blev alltså inbjuden i alla dessa lekar men jag avstod ofta och då blev jag kusin och syster retad som liten och svag. Jag hade ändå en bra barndom, jag var ett påhittigt och kreativt barn och lekte själv när killarna inte gillade mina idéer eller om inte pojklekarna intresserade. Jag lekte med barbien, sjöng och ritade och jag sprang och lekte att jag red på en osynlig häst, storm hette den. Jag hade fantiserat ihop ett stall, var det fanns hästar och flickor och jag talade för mig själv, hade dialoger med fantasi vänner osv. Dessa lekar blev jag sällan retad för, tack och lov.

Jag var ett speciellt barn. Jag var omringad av så mycket pojkar att jag rent visuellt inte kanske blev så inspirerad hur en liten flicka "skall" se ut. Jag simmade i pojkshorts, jag hatade kjol och jag tyckte inte värst mycket om ljusrött (säkert för jag blivit retad för att jag någon gång bärt ett rosa plagg). Nu igen blev jag retad och pekad av flickor, vilket var värre! De fnissade åt mig när jag sprang omkring på stranden med pojkshorts och att jag hade fått ärva min storebrors kläder. Aldrig att jag skulle ha retat dem för deras tiaror och ballerina kjolar.

I lågstadiet och högstadiet blev jag betydligt mycket "flickigare" då jag fick mer flickor runt omkring mig. Jag fick många nya vänner och hamnade i ett flickgäng. Jag började använda smink på sjuan och jag hade min första "pojkvän". I högstadiet var det extra jobbigt att vara flicka. Pojkarna kunde vara väldigt fräcka och nedvärderande. Lärarna däremot förväntade sig att flickor var söta och snälla och tysta medan pojkarna fick vara pojkar. Busiga och uppkäftiga. Nu får jag det här att låta värre än det är. Det fanns bra stunder också.

När mensskydd och preventiv kom på tal tyckte jag det var lite orättvist att bindor och tamponger kostar medan man får gratis preventiv från olika sajter. Vi väljer att ha sex men inte att ha mens? Hur konstigt är inte det egentligen? När det kommer till sex och preventiv blir jag alltid påmind om hur ojämnställt det är. Flickor äter p-piller, flickor har kapsel, flickor har p-ring, flickor har det ena och det andra som utsätter deras kroppar för olika bieffekter. Medan killarna har en kondom. En kondom! Vad som egentligen är ojämställt är om mannen ser det som en självklarhet att kvinnan äter p-piller medan han inte behöver göra något. Det är absolut inte fel på p-ringar etc, alla gör hur de vill. Äter man p-piller mot mensvärk är det 100% förståeligt.

Senare i livet har jag märkt hur jäkla viktigt det är att feminismen finns och hur jäkla tacksam jag är att det funnits starka kvinnor som jobbat för jämställdhet under såna tider som det varit så otroligt tuffa. Men än är vi inte där, än finns det mycket att förbättra och ändra.

Jag tycker begreppet feminism innebär ödmjukhet, godkännande och förståelse. Jag tycker alla kvinnor är kvinnor, har de sen orakade ben, brun utan sol, opererade bröst och läppar, tuperat sönderblonderat hår, tatueringar, sminkfria, skalliga, homosexuella, bisexuella, transkönad*, snowboardåkare, läkaren, balettdansöser, modeller eller långtradsförare. Samma gäller männen. Det viktigaste är att du godkänner alla och låter de vara som de är. Jag tål inte när andra flickor kallar flickor för pissis eller hora. Jag tål inte när killar kalla flickor för pissis eller hora. Jag tål inte när män kallar killar för bög eller player. Jag tycker inte om att kvinnor kallar män för bög eller player. Det är skällsord som är antifeministiska.

Att män och kvinnor är olika och tänker olika är en självklarhet. Att män och kvinnor är gjorda för olika saker är en självklarhet men inte i dagens samhälle. Vi behöver inte mer en stark man för att jaga, vi behöver inte mer en kvinna i köket, vi behöver inte mer en kvinna att föda barn, vi behöver inte en man för att byta bildäck. Det är nya tider och i denna värld är det hur du tänker och personligheten mer avgörande än själva könet. Idag kan du laga din vegetariska mat själv, är du sen kvinna eller man, du kan adoptera, är du sedan kvinna eller man, du kan vara terapeut, gynekolog och kirurg, är du sedan kvinna eller man. Du kan vara konstnär är du sedan kvinna eller man, du kan vara transa är du sedan kvinna eller man, du kan åka kollektivtrafik, är du sedan kvinna eller man, du kan hålla på med tankotanssi är du sedan kvinna eller man och utan att bli retad!

Men att trackasera, döma, våldta, betala sämre lön eller välja att neka en arbetintervju pga kön, lära barnen könsroller, misshandla eller mörda kan du inte göra är du sedan man, kvinna, transkönad* eller inget kön alls!

En feminist behöver inte vara en skallig, tatuerad lesbisk kvinna. En feminist kan vara en 5-årig pojke, en 14-årig tjej, en 50-årig man, en 85-årig kvinna, bara hen tror att män och kvinnor har likadana rättigheter. Handlar det sen om utséende, jobb, lön eller sexualitet.

Bild härifrån! Jag valde den för det är både en kvinna och en man i bilden.

*Hade först skrivit transa men det heter ju transkönad, som Julia berättade :)

Ugglan
Publicerad 02.05.2014 kl. 10:00

I'm just an animal looking for a home

Jag kan känna en press på mig nästan varje dag. När skall jag bli frisk när skall jag börja jobba, det måste vara snart, inte kan jag ju vara dålig så här länge! Låter säkert löjligt men så är det. Det känns jobbigt att inte kunna göra och vara som alla andra. Jag är inte färdig för ett heltids jobb, jag klarar inte av att festa som förr, jag vaknar fortfarande om nätterna, jag har ibland tankar om mig själv att jag är skit och svag.

Vad som är bättre är att jag inte använt sömnmedicin på 3 veckor! Jag somnar typ genast där 22-01 tiden och stiger upp 9-11. Om jag vaknat på natten och inte fått sömn genast kan jag sova till 12. Men jag sover, det är huvudsaken.

Untitled


Ibland lider jag av stress och ångest men mina tvångstankar har minskat vilket betyder att mina panikångestatacker är bortblåsta. Har inte haft en panikångestattack som involverat yrsel, hjärtklappning, sjuk oro, rädsla och fysisk darrning sen februari. En sån känsla att man bara vill dö och rymma. Äckligt var det och skönt att åtminstoen det är över.

Nu har jag haft en flunnsa i snart två veckor som urarta sig till en bihåleinflammation så jag har inte känt mig på topp de senaste 2 veckorna. Jag vill inte vara en martyr och tycka synd om mig själv men jag känner mig så mycket svagare än de flesta. Men det är nog den här flunssan som dragit mig lite i träsket igen. Hoppas jag blir frisk snart så jag kan hitta på en massa roliga saker igen. Det är så viktigt att hitta på saker. Att vara sjuk och hemma en längre tid gör ju vem som helst deprimerad och isynnerhet en som redan är deprimerad.

Untitled


Något annat kul: Jag fyller 24 år idag! Så det skall firas med sushi och presenter hemma hos föräldrarna. Men ingen kaka, det är första födelsedagen jag inte vill ha kaka. Delvis för att jag inte vill äta socker och mjölk. Jag försöker äta så nyttigt som möjligt så jag snabbare skall bli frisk. Istället äter jag en massa frukter, dadlar och kokoskräm. Namnam.

Jag passade också på att byta namn på min blogg. Tycker namnet passar klockrent just nu. Texten är från låten This must be the place av Talking Heads, en av mina absolut favorit låtar någonsin! Headern är en tapet från Sanderson, som jag tänkt köpa. Vill inte tapetsera hela lägenheten utan bara en liten vägg. Bilderna är tagna våren 2012 i England med min mellanformats kamera.

Ugglan
Publicerad 28.04.2014 kl. 14:31

Jag kommer resa mig och då kommer jag vara starkare än någonsin

Är man deprimerad och ens liv är lite trassligt, ja då lönar det sig att istället för att undvika problemen och leva i en misär försöka tackla problemen. Det här är då lättare sagt än gjort och jag kan medge att jag inte riktigt vet varför jag bloggar och berättar så mycket här på det mystiska internet. Det hjälper mig att få skriva ut och låta folk veta, jag orkar inte ha skit inuti mig.

Igår talade vi med min pojkvän och vi bestämde att gå skilda vägar. Jag har i säkert ett år funderat om vi borde göra slut, jag är snart 24 år och har aldrig varit med någon annan. Jag tror det är hälsosamt att vara ensam ibland och utvecklas, lära känna sig själv osv. Jag har inte varit singel i mitt vuxen liv och tror att det är just det jag behöver. Efter 4 år vill jag vara fri och tänka på mig själv. Det får man väl göra när man är 23 år, 10 månader och 14 dagar?

Diskussionen var jobbig och det känns inte riktigt verkligt, men vi är goda vänner och jag tror det skall bli bra. Nu tänker jag fokusera på mig. Vet ni jag är nog mer en klycka än vad jag vill medge. Idag har jag lyssnat på de här låtarna för de beskriver mig till 100%. Jag bor hos mamma och pappa nu och sitter i mitt gamla rum, känns konstigt men tryggt.

Det kan skrämma mig ibland att det är fest om en vecka och ni alla vet mina problem. Men oj vad jag vill se er alla och ha en kul fest! Det finns så många bloggare jag aldrig träffat och riktigt längtar att se och bli jävligt fulla med. Jag har redan planerat mina kläder i typ 2 månader, om jag längtar till något event då gör jag det alltid.

_MG_6502Mitt sovrum på minervagatan. Dit flyttar jag igen, om en tid, ensam med en ny(a?) kämppis(ar?).

PS. Vill tacka för alla kommentar jag får dagligen, det stöttar så otroligt mycket. Ni är alla guldvärda!

Ugglan
Publicerad 13.03.2014 kl. 11:08

Framtiden och drömmen

Just nu är det viktigt för mig att inte tänka alltför mycket på framtiden, eller snarare inte stressa över den. Jag kan ändå inte låta bli. Jag tänker jätte mycket vad är det jag egentligen vill göra? Jag har alltid upplevt att jag varit medelbra i många saker men aldrig bäst på något. Det gör det lite jobbigare. Alltså vi talar nu om yrken om ni inte fattade det. Hobbyn har jag fast hur många.

Men du är ju fotograf! Tänker ni säkert.

Jaa-a jag är ju fotograf men under det senaste halvåret har jag lite tappat intresset för tanken att låta fotograferingen vara det sättet jag får brödet på bordet. Jag har verkligen ingen lust att bli en konstnär/frilansare på heltid, jaga stipendier och leva knapert resten av mitt liv. Nej, jag tror det finns något mindre stressigt och roligare som väntar mig där ute. Men vad det är vet jag inte riktigt.

Jag kommer nog alltid att fotografera, jag älskar det men jag vill inte sätta för mycket tyngd på det. Jag tänker inte sälja alla mina kameror, min nya skanner och totalt byta branch, om ni undrar det.

I år och dar har jag drömt att äga en liten blandad butik med en vegansk smoothie och juice bar, secondhand, loppisfyndade möbler, egensydda förkläden och pannlappar och ett utrymme för utställningar och konst, kurser och musik. Det skulle givetvis vara ett familje företag, jag är inte den typen som sköter allting själv.

Сгущёнка (Klicka på bilden för källa)

En mindre dröm jag har är att få lägenheten hemtrevligare. Jag vill ha en massa växter på fönsterbräden och måla väggarna.

Ugglan
Publicerad 12.03.2014 kl. 10:20

Min åsikt om saken

Miilo och Emily har skrivit om att försköna livet på bloggen och nu vill jag dra mitt strå till stacken.

Jag har alltid tyckt att bloggfenomenet är intressant, inspirerande, lärorikt och framför allt personligt och unikt. Men något har gått och stört mig under en längre tid; Allting verkar vara perfekt och största delen av bloggaren glorifierar sin vardag. Jag dömer ingen och tycker att alla får blogga om precis om vad de vill, precis som Miilo också skriver. Jag vill ännu formulera att jag läser en massa inspirations bloggar, men det blir lång tråkigt i längden, för mig. Jag vill ha något djup bland allt det fluffiga. För inte är det verkliga livet en dans på rosor, hela tiden.

Det finns en massa bloggar på Ratata och annanstans som faller i min smak (se länklistan). Jag följer en massa bloggar som vågar visa även  det smutsiga, pinsamma och misstagen. Varför gnälla då det redan finns bloggar jag gillar? Jag behöver ju inte enbart läsa rosa fluff om jag inte vill det? Jo för att jag tycker att ämnet är intressant och jag tycker att man kan visa med gott exempel att det är okej att inte blogga som 70% av de andra gör.

För att bli lite psykologisk; Jag tycker det är intressant varför människan strävar till att bara visa det fina? Är det någon slags försvarsmekanism? Jag tycker att man kan jämföra det typiska bloggfenomenet med vilka andra skönhetsideal som helst, bara visa det fina, vackra, roliga, "coola" och man sopar allt annat skit under mattan. Just så gjorde jag i mitt verkliga liv och jag började må dåligt. Varför skulle inte bloggen också kunna återspegla det verkliga? Att blogga om allmänt tråkiga saker som att jag pruttade just,  att jag förde rosket eller om rörmokaren var här är ju sådant jag tycker en blogg kan vara utan.

Jag började blogga om min depression och panikångest just för att jag ville bryta mot det gammalmodiga tänkande att:

a) det finns gränser för vad som är publikt och privat
b) innehållet i en blogg återspeglar inte hela ens liv eller verklighet
c) ingen vill blogga om tråkiga saker eller alltför vardagliga saker, eftersom det är ointressant att läsa

När jag läser igenom alla dessa punkter skrattar jag lite för mig själv eftersom jag skiter i alla dessa! Jo ingen blogg kan någonsin bli en live streaming av ens liv och det tycker jag inte en blogg skall vara. Inte berättar jag i minsta lilla detalj vad en panikångest går ut på eller i minsta lilla detalj beskriva vilka tvångstankar jag har, milligrammen på medicinering jag äter och så vidare. Att nämna dem och eventuellt stötta och få stöd är huvudsaken. Jag tycker det är oerhört viktigt att vi börjar bryta mot det klassiska skönhetsidealet, även bland bloggar. Vill man göra det och i hur stora skalor är såklart upp till var och en.

Jag vill avsluta med en liten kliché;

Loving the flaws; our imperfections are what make us unique. - unknown

Ugglan
Publicerad 10.03.2014 kl. 11:38

Kvinnodagen

Pappa ringde nyss, farmor har somnat in fyra tiden idag på eftermiddagen. 88 långa år fick hon leva. Fina år. Fick uppleva barn, barnsbarn och barnbarnsbarn. Vi var igår på kvällen på sjukhuset, före emma galan. Hon var nersövd (pga operation) och andades så djupt och fint. Hon såg så lugn och fridfull ut, pulsen var stabil, likaså andetagen. Hennes puls höjdes dock när vi talade med henne och smekte hennes huvud :)

Faster, en kusin och pappa var där. Vi grät och försökte tala om trevliga saker till henne. När vi for sade jag hejdå och pajade henne på kinden.

Jag kände på mig att det var ett förevigt farväl. Nu på efterhand är jag tacksam över att jag fick se henne fridfull en sista gång.

Denna dag tänker jag på min farmor, en av de bästa kvinnorna jag känt.

Fast jag såklart är sorgsen känns det ändå helt okej, det var väntat och visst är sånhänt alltid lite jobbigt men det tillhör livet.

Jag skall ändå ha en rolig kväll då jag får se och höra på Jared.

Ugglan
Publicerad 08.03.2014 kl. 17:42

7.3.14

Igår var en riktigt bra dag men idag har jag mått bättre än någonsin känns det som. Nej men har inte mått såhär bra på en tid.

Igår berättade jag för pappa om mitt tillstånd, han kom hem från sin jobbresa några dagar tidigare för farmor är nu sämre. Varför jag inte vågat berätta för honom är för att jag a)inte vågat b)skämts över mitt tillstånd c)farmor har varit dålig och han har själv varit nere pga det så har inte velat komma men fler dåliga nyheter. Jag tänkte ändå igår att nej jag kan inte tänka så, jag måste vara ärlig. Jag satt mig brevid honom i soffan och började gråta. Så grät vi där tillsammans och han tröstade mig och tyckte inget illa om mig. Han sade att livet är hårt ibland, att det är helt okej. Sen sade han massa fina saker och det kändes lite bättre. Så satt vi där med 7 katter, mamma och pappa och tittade på tv.

Idag var jag till psykiatern och hon märkte att mitt humör var bättre och att jag skall fortsätta med medicineringen ännu 2 veckor och sedan kan dosen höjas, hon tyckte inte att jag hade så farliga symptom att jag måste byta medicin. Jag är så ung och min metabolism är snabb och den dosen jag nu äter är egentligen ganska liten för mitt tillstånd.

Hon blev positivt överraskad att jag börjat med medicinering (jag var så emot det i början), att jag börjat med sånglektioner och att jag hittat en terapeut. Hon frågade om terapeuten och vi kom fram till att hon inte är rätt för mig. Jag behöver en som är specialicerad på ångest, tvångstankar och depression och det verkar inte den här vara sen heller. Hon sade att det inte verkar bra att ha så stark ångest efter en träff. Tråkigt men min psykiater sade att jag inte skall kasta yxan i sjön, att det inte är så farligt, att jag skall ta lungt och inte stressa med att måsta bli frisk och hitta en terapeut genast. Ge det tid och våga tro.

Jag berättade också om att jag kommit ut med det i bloggen och att jag fått en massa stöd av personer som kommenterat. Hon tyckte det var bra men hon frågade om jag är anonym på bloggen, att jag kanske inte vill att det står något sånt om mig på nätet. Jag blev lite sur och sade till henne att tvärtom, jag har fan inget att skämmas för, och om någon inte anställer mig om 5 år för jag varit depreimerad kan de ta sig i...något. Hon förstod men frågade bara. Det var det enda ja fick lite dålig fiilis av men whatever.

Jag blev ändå så glad och kände mig lättad efter träffen med psykiatern. Jag vågade gråta första gången där också, det är fan stort av mig. Är så jäkla stolt och kritisk person, har så svårt att gråta framför andra, don't know why. Hon började också gråta, inte något mycket men fällde en liten tår, för jag började gråta. Det var ganska fint tycker jag, kändes mänskligt. 

När jag gick ut från mehiläinen kände jag mig som en stridande drottning så jag bestämde mig att gå och köpa biljetter till 30 Seconds to Mars för jag vill höra Kings and Queens och se en Oscar belönad skådespelare! JEA! Ja och så är det melodifestival final idag, dubbel JEA!

EDIT: Ja men för sjutton gubbar, mellon e först imorgon och då är jag ju på keikka. Nå, vi såg på emma galan istället. Cheek tog hem typ varje seger. Hata är ett starkt ord men jag gillar inte alls hans musik eller personlighet. Suck. Jag blev glad att J. Karjalainen nappade hem några segrar+Isac Elliot. Sen var det ju ganska tufft att bröderna Leto var på plats. Jag är så ivrig över keikkan imorgon! När jag var 15-19år älskade jag 30stm och nu i och med oscar buzzen väcktes mitt jared intresse igen.

Ugglan
Publicerad 07.03.2014 kl. 15:36

Ångesten fortsätter

Jaa-a vad skall jag skriva ida då. Började dagen med att stiga upp och började gråta. Grät och kände mig miserabel, hopplös och bortappad. Hade ändå planer för dagen så jag samlade mig och gick ut på stan. Förra veckan bokade jag en kosmetolog tid hos en gammal bekant och satt där rak lång och avslappnad i 2h, skönt. Rekomenderar verkligen stället! Teresa är bra, lugn och vi talade massor. Hon gjorde en ansiktsrengöring och sen färgade hon ögonbrynen och fransarna.

När jag kom hem fick jag ångest och mådde kakka och grät lite till. Jag såg helt förjävlig ut då ögonfransfärgen färgade tårarna. Jag såg ut som nån heavymetal emo typ när jag såg mig i spegeln.

Jag börjar starkt tveka på att medicinerinen inte passar mig men jag är en sån typ som alltid har svårt att bestämma mig och inte riktigt vet att fungerar det eller inte, men jag skall ta upp det med psykiatern som sagt.

Vad kan jag mer säga, har ångest fortfarande och sitter framför datorn. Tyvärr blir det inte så mycket trevligt bloggande för min del, utan det är nu såhär men jag tackar för alla fina kommentarer, det värmer och stöttar.

Imorgon skall jag på sånglektion, har övat lite nu ikväll. Sång är kiva! Musik helar. Efter det skall jag träffa en kompis, vi skall till det nya raw cafét Hymy. Jag ser fram emot någon fluffig bärig kaka. Namnam. På kvällen skall jag umgås med mamma och katterna, ta det lugnt och se på någon film.

Ugglan
Publicerad 05.03.2014 kl. 19:58

3.26

Hade värsta gråt attacken igår kväll. Marco är på civare läger så jag har bott ensam med vår tredje kämppis. Jag bestämde för att berätta till honom hur saken är, att jag mått skit och att jag kanske vill flytta till mina föräldrar en stund för att testa om det blir bättre. Han hade ingen aning. Det förvånar mig att en sån inre storm som jag är i inte syns eller märks utåt. Anyway, jag talade med honom och det hjälpte. Han förstod och gav fina råd. Jag var härligt lugn efter åt och tog en 1mg melatonin tablett för att sen gå till sängs med en ljudbok i öronen.

Vaknade kl 3.26 med oroliga tankar och får inte sömn mer, satans perkele säger jag också. Kan inte det här vara över snart. Jag orkar inte mer. Suck.

Jag bestämde mig för att öppna datorn och logga in här. Tur har jag bloggen så jag kan skriva av mig. Nu är kl 3.42 och tadaa det känns återigen lite bättre.

Ugglan
Publicerad 05.03.2014 kl. 03:27

27-årig konstnär och frilansfotograf.

 

Utställningar 2017:


Suomi 100, United Nations Headquarters, New York USA, 2017
"Månadens unga konstnär", Gumbostrand Konst&Form, 2017 (solo)
Free Shot, Gallery KITAI, Tokyo Japan, Maj 2017 (Grupp)
 Seine 2017 (Duo)
Asbestos Art Space, December 2017 (solo)

 

Kunder: 

Antti Asplund, Anki Rugs, Astra, CM Insinöörit, Finlands Svenska Idrott, Helsinki Contemporary, Ilkka Palinperä, Konstrundan, Kontur, Kuudes Kerros, Lauritzon's, Lavaretus, LUSH Finland, Mannerlaatta OY, Mori-Collective, MINJON, Ratata, Septem, Svenska Folkpartiet, Svenska Kvinnoförbundet r.f, Studentbladet, Svenska Teatern, Solmu Brewery


Min portfolio
 

Vanessa Forstén Photography